When does a photograph stop being just a traditional photograph? Marcus Hansson is hardly the first artist who’s sought new ways of expression, stretched the
limits and examined the photograph’s place within art.
Hansson investigates and plays with expressions borrowed from the documentary genre, commercials and arts, to the pornographic imagery. His pictures mix the possible with the
impossible, and it is not clear whether they are artistically stipulated or mirrors of reality. It is as if Hansson wishes to please and provoke at the same time, questioning what
is culturally acceptable as beautiful and refined. The pictures are most often obviously made up from collage technique, roughly cut and carelessly assembled. But other pictures speak
a much more subdued and sublime language, making the viewer uncertain whether the picture is tampered, or if it is portraying its original features. Marcus Hansson appears most of
all to be an onlooker, someone who’s repetitively exploring the image and the look.
In his last exhibition, Hansson has given his photographs monumental proportions. Ten pictures the size of 180 cm times 120 cm. On grandiose displays he stages a reality, only existing in the actual picture, or perhaps not? Hansson’s pictures play with our expectations.
The exhibition, named ‘Love Song’, is like a love song to life. It is as if Hansson has wanted to capture the different aspects of life, incidents that may appear less significant, but that are given new meanings and dignity by the large size he’s given them. In this way he forces to the viewer to see what is otherwise invisible. It is an uncensored reality that is fancily wrapped and given a size that matters. With their magnificent format, the ten pictures compete for the viewers favour.
It is hard not be charmed by the naive expression, so direct and infinite, or by the intricate details discovered wandering in the motives.
Anna Maria Fleetwood
Art historian
På den tiden du
fortfarande
bjöd honom på
fester
sa de alltid: ”Lägg ner
det. Han
kommer ju ändå
inte.”
På bilderna har porrstjärnorna
förnamn
som flickor i en gymnasie-
klass
De leker med varandra
på poolkanten
Någon
(som heter Lydia)
provar en mask ”av sig
själv”
det är en
Chewbacca-mask
Samtidigt
(allt avfotat från TV:n med polaroid, kommenterat undertill med spritpenna)
står hans pappa på ett båtdäck
och Påven åker förbi
i helikopter
Sökandet
efter ett äckel
bortom
äcklet
(den första kontakten med hans
konst
(du stoppade ner
handen i en
låda
i källaren (när du hyrde hans lägenhet)
lådan
var
fylld med använda
kondomer
från parkeringsplatser på
framför allt
Kanarieöarna))
Konstnären har
sedan barnsben ett konceptuellt
problem
han var
pissed off
när du träffade honom på avenyn
för en kärring som
jobbade på Hasselblads konsthall hade gömt påsarna med blått vatten
(från himlen)
för att skoleleverna som kom och kollade
inte skulle
paja dem
Sen hittade en av
eleverna
påsarna
och fattade varför
de var gömda
Första gången du träffade honom
(det var när han alltid
gick klädd i
vitt)
sa din pappa
(när han visat dig var du skulle bo)
att ”man märkte att han varit mycket
ensam”.
Problemet med mediet
i sig:
förvirringen (arbete är mycket liktb
förvirring)
Åren kring
sekelskiftet
arbetar han
halvårsvis med extremt
tidskrävande
pysselliknande skulpturer
bara för att, när de är klara, fotografera av dem
och lägga ner dem
i en låda
Du kommer att förknippa följande bild med din
ungdom:
Han har sytt igen fönstret
mot sommaren
(Konstens immanenta
problem
i en miljö
med smakfullhet på
programmet)
Dessa bilder
formulerar
ett hat
mot människan
sådan hon blivit
Dessa bilder
innehåller
den typ av ensartade
provokation mot världens
ordning
som de flesta av oss
förtränger/
frivilligt överger
i pubertetens slutfas
Han hade ateljéväggen full av barnoveraller med stoppning i
när U
fick sitt första
barn
gick han och mamman till barnet dit och frågade om
de fick en
(klart de fick)
men man fick ta ut
stoppningen
Dessa bilder,
deras brist på all form av
diskretion,
de sätt på vilket de tränger sig på
som en packad gymnasiekompis
på ett
Stadshotell
femton-tjugo år
senare
Du vet inte vad han
heter
En gammal kompis som vägrar
gå
som har kräk på
slipsen
De amerikanska människorna
vinkar till
dig
Påven
är i
helikoptern
(i Denver, Dallas, Oregon)
En jul i
Las Vegas
Fönstret
mot sommaren:
Igensytt
By Stefan Lindberg
Om Marcus Hansson:
Senast vi sågs, sade han att han ville bosätta sig i förorter till stora Städer. Marcus är kanske en gränsmänniska. Han drömmer om att ta ned himlen och han driver omkring på ödsliga parkeringsplatser. Allt han drömt och observerat finns i små plastpåsar: blå himmel och kondomer. Är det en verklig värld eller en symbolisk?
Finns det någon kategori där vi kan placera Marcus Hansson ?
Har han en historia eller kommer han att skaffa sig en sådan?
Jag tänker på de tidiga surrealisterna, deras promenader som skulle föra dem ”vilse”, bort från allt kalkylerat, allt som de visste. Framför en tom fasad skulle miraklet inträffa. Breton mötte det okända i form av en kvinna, ”Nadja” vars namn har kommit att inkarnera hela denna längtan att komma bort från sig själv, sina konventioner, sina begränsningar, Michaux tog meskalin och utforskade nya kontinenter. Men idag, vad finns att upptäcka?
Kanske kan man säga att Albert Camus fortsatte promenaden mot ingenstans. Men han gjorde det långt bortom den pariska världen, bortom Europa. Den ”främling” han beskriver är en man utan ansikte, utan hemort, utan känslor. Han är i grunden obegriplig och hans handlingar ställer honom utanför samhället. När han vaknar i gryningen och vet att han samma dag kommer att avrättas, fyller det honom med en stark lycka. Det är lyckan att lämna en värld som han aldrig förstått. Vad är hans styrka?
Det är stykan att tillhöra framtiden. Det okända. Det som Breton, Man Ray och Meret Oppenheim nosade på. De stod alla i tacksamhetsskuld till en österrikisk nervläkare som påbörjat en utgrävning av den moderna människans själ, dess undre outforskade regioner. Sigmund Freud, psykoanalysens grundare, älskade att jämföra sitt yrke med arkeologens. Söka sig bakåt, finna spår, rekonstruera ”tid”. Den tid som Marcus arkiverar i plastpåsar och skokartonger och inte minst i albumen med polaroidbilder är inget försök att förstå eller diagnostisera något postmodernt tillstånd. Vad som driver Marcus ut mot städernas periferi dvs. kulturens yttre boulevarder är ingen filosofisk-sociologisk ambition att hitta en formel för deras förfall eller tomhet. Det är bara så att han är främmande här.
Poeten Gunnar Ekelöf lämnade Sverige många gånger för att aldrig återvända. Målaren Ivan Agueli övergav det Gotländska landskapet. Ljuset var inte nog. Han fann det i Alexandria och blev muslim. Kanske vill man göra sig till ” ingen ” , vem som helst. Bläddra i Marcus album så anar du vad jag menar. Att uppgå i världen. Försvinna. Att vara. Men att vara är att se, bevittna. och att slutligen ge bilderna, synerna, fragmenten ett språk, en kod. Det kan ta formen av ett chiffer som i det längsta motstår alla attacker. Kommunikation och förståelse är inte allt. Vad Är då det väsentliga? Vad tror jag att han håller på med?
Jag tror ingenting men jag vet. Men jag har inga ord.
Jan Håfström
För Hyperfoto 1997